Rapport från Stadsdelsnämnden 18 april
Jag sitter i salen och lyssnar på dragningarna, den stora punkten för dagen är den så kallade treåringen, budgetunderlaget för 2025 med inriktning 2026-2027.
När Liberalerna, eller kanske var det Moderaterna, eller Sverigedemokraterna – det flyter ihop lite – har sin dragning slås jag igen av flosklerna som inte stämmer med verkligheten. Man pratar om vikten av en bra skola, och att ”vi vill minsann satsa på skolorna”, samtidigt har det inte ens gått ett dygn sedan det kom fram att flyget får mer än dubbelt så mycket som skolorna av Slottspartierna. Allt låter så falskt.
När man sitter i opposition kan man alltid härja, man kan alltid prata mer fritt, men skevheten blir så talande när oppositionen, som skulle kunna göra allt det som de talar så fint om i nämnden ikväll på nationellt plan helt enkelt väljer annat när dom har makten.
Jag växte, som så många andra, upp i ett hem där man pratade om att politiker ljuger, så det spelar ingen roll vad man röstar på, men nu slås jag av alla lokala vallöften som vi uppfyllt sedan maktskiftet 2022, och hur mycket floskler jag lyssnat på från oppositionen, det hela känns lite löjeväckande.
Jag förbereder mig för att debattera, SD har lämnat in ett FTB på ärende §24 – Riktlinjer i stadens arbete mot våldsbejakande extremism, där man anser att det läggs för litet fokus på vänsterexremism, och fastnar vid högerextremismen. Man nämner också att autonoma miljörörelser utgör ett hot mot demokratin. När vi når punkten verkar det som att SD har insett felet i skrivningen, det blir en väldigt halvhjärtad presentation, och jag poängterar kort att förvaltningens svar är riktigt, då den våldsbejakande vänstern knappt finns alls i Sverige längre, och att remissen gäller våldsbejakande extremism, inte autonoma miljörörelser. Det blir lite av ett antiklimax – jag ville säga så mycket mer, men luften har redan gått ur sammanträdet, och Sverigedemokraten ger mig rätt i min kritik mot deras skrivning.
Sen kom onsdagen.
Jag hade tänkt skriva denna rapporten i onsdags kväll efter mötet på moment:teater, men det blev inte så. Istället stod jag på torget utanför en teaterlokal fylld till taket med rök. Jag tittade på ambulanser, polisbilar, brandbilar, CBRN-enheter, helikoptrar, kamrater med röd färg i ansiktena, med skrapsår, kamrater som stod och kramades och grät – och jag pratade i telefon.
Först ringde distriktsstyrelsen och frågade om jag var där, och vad som hänt, och sen brast det, och det ringde och plingade nonstop i drygt 24 timmar, förfrågningar om intervjuer från allsköns medier, gamla och nya vänner som lämnade sympatier och frågade hur det var och vad som hänt.
Nu, nästan en vecka senare, har jag fortfarande spänningshuvudvärk och kan inte riktigt fatta vad som hänt.
Så, berätta gärna igen hur vänsterextremismen är problemet.
Anders Carlsson Lind
Farsta Stadsdelsnämnd