Uncategorized

Nu klämtar klockan…

Längtan efter politisk makt har fått de tre borgerliga stödpartierna till moderaterna att steg för steg överge de follkrörelseideal de en gång bildades utifrån. Svaret från väljarna är tydligt…

 om Budskapet från den politiska scenen har under
senare tid blivit tydligare. Det var ju ingen överraskning att
regeringen – läs Maud Olofsson – var tvungen att göra en total pudel på
det som för någon månad sedan lades fram som ett förslag till höjda-
just det, större – bonusar i statliga företag. Ett utstuderat hyckleri
naturligtvis. Hade tillväxtmekanismerna i kapitalismen fortsatt att
fungera utan gnissel med fortsatt mer resurser till majoriteten av
medborgarna, hade självfallet makteliten kunnat fortsätta att belöna
varandra med belopp som är så svindlande att det är helt ofattbart att
de överhuvudtaget kan ha varit aktuella i det verkliga livet. Framför
ögonen på oss återformas det klassamhälle som det tagit hundra år att
bli av med och som regeringen fortsatt försöker upprätthålla bilden av
som en "arbetarpolitik". Skratta eller gråta?

Med en plötslig och
brutal resursbegränsning, alldeles utanför planerna för det nya
"arbetarpartiet" (suck) förstås, kommer också de verkliga politiska
färgerna fram. På ingen tid alls har stats- och finansministern gått
från ena riktigt trevliga prickar med uppgift att fördela ett
överskott, till de företrädare och försvarare av nattväktarstaten som
är det verkliga innehållet i högerns politiska uppfattning (oavsett om
den kallar sig moderat). Först skulle arbetslinjen värnas, något man
snabbt förklarat inte kan bli aktuellt med tanke på resurssituationen.
Inga nya arbetsmarknadsresuser således. Sedan skulle självfallet
kommunernas vård och omsorg och skola få mer resurser för att värna
"välfärdens kärna". Efter statsministeringripande och uttalande är det
mycket oklart om detta överhuvudtaget blir aktuellt. Kvar är statens
rättsmaskin och, javisstja, mer pengar till ett upprustat försvar.
Ungefär lika mycket faktiskt som kommun- och landstingsförbundet sagt
att man behöver redan för 2009 för att kompensera skattebortfallet för
att kunna upprätthålla välfärden. Klassisk högerpolitik i modernare
tappnining men med sama förtecken: Kanoner före bröd.

Utvecklingen ställer de moderata stödpartierna i en
uttalad valsituation där den främsta bedömningsparametern förmodligen
heter överlevnad överhuvudtaget. Förändringen är dramatisk. På tre –
fyra år har dessa tre stödben till en moderatstyrd regering totalt
förändrats från egna ideologier med rötterna i breda folkrörelser, till
näst intill kopierande moderatmegafoner. Det som en gång tills
alldeles nyligen var självklarheter för bonderörelsen, den liberala
rörelsen och den kristna rörelsen, är nu kastat på sophögen.
Den naturlighet med vilken agendan för dessa tre partier alltid
formades från de sociala villkor och lokala förhållanden som präglade
verkligheten för deras medlemmar, är nu ersatt av ett allt aggressivare
förhållningssätt mot välfärdsstaten och den samhällsmodell som en
Torbjörn Fälldin eller Bertil Ohlin inte ens skulle tänka tanken att
överge. Svårt att säga vad om är höna eller ägg men det är naturligtvis
ingen slump att personer som Maud Olofsson och Jan Björklund leder två
av dessa tre partier. Det är ju inte direkt de sociala dimensionerna
man tänker på när man hör det politiska budskap de för fram.

Det
är heller ingen slump att den tredje, kristna, representanten klarar
sig sämst. I de övriga borgerliga blockets uttalade moderatpolitik,
framstår han som betydligt mer mjukvara och för detta finns inget
utrymme. Regeringens högerpolitik lockar till sig de som i smyg eller
öppet föraktar välfärdsstaten. De som försvarar den finns till vänster
och mitt emellan hamnar kristdemokraterna med en framtoning ingen av
sidorna vill ansluta till.

I den här situationen har de
borgerliga småpartierna tre val: Att gå fram med högerpopulistiska
utspel som i praktiken förmodligen inte skiljer sig från
moderatuppfattningar men som kommer att uppfattas så. Eller att sitta
still i båten som hittills och offra socialpolitik och partiprofil
för yttre enighet som ger chans till fortsatt maktinnehav. Eller att
återgå till det man en gång var och stå för och försvara de idealen.

Att
Maud Olofsson väljer högerrörelsen förvånar knappast. Också från en mer
neutral utkikspunkt får man väl ändå säga att kärnkraft är en rätt
förlegad teknik för energiproduktion, betydligt mer så om 20 är när
ytterligare reaktorer tidigast kan förverkligas. Att Jan Björklund inte
har det minsta till övers för sociallliberalism visste vi redan
tidigare. En skolpolitik som det är svårt att slå i reaktionär
utformning har nu kompletterats med en framgångsrik kampanj för
ytterligare militärresurser i en tid då vi måste vara "mycket
försiktiga" med ytterligare statsutgifter enligt finansministern. Även
kristdemokraterna ansluter sig till det trånga utrymmet ute till höger
genom ett färskt utspel om att helt avskaffa
taxeringsvärdesregistreringen (!).

Sannolikt helt fel val för alla tre. Högersidan
är redan upptagen av moderaterna som för väljare så långt ut på skalan
framstår som ett betydligt mer trovärdigt alternativ. Med ett fortsatt
tigande under moderaternas vingar kommer man att helt suddas ut och
snart en italiensk sammanslagning mellan partier att bli verklighet.
Det borgerliga småparti som i nuläget ställer sig upp för sina
ursprungsideal kommer däremot att väcka respekt. Det kan kosta partiet,
eller alliansen, den politiska makten men innebär samtidigt att man kan
se kanske både sig själv och definitivt sina företrädare i ögonen kring
vad som en gång var meningen med att partiet bildades.

Vårbudgetpropositionen
kommer att visa på hur långt det gått. Har Gunilla Carlsson lyckats
driva igenom moderaternas deklarerade uppfattning att biståndsramen ska
sänkas till 0,7 % av BNI – som folkpartiet och kristdemokraterna före
regeringsbildningen deklarerade att de aldrig skulle acceptera – säger
det allt om småpartiernas inflytande i regeringspolitiken och den
utplåning de är på väg emot.

Stefan Sjölander
Medlem i Vänsterpartiet Farsta

Denna artikel har tidigare publicerats på Newsmill [länk]

Skriv en kommentar